Jogging-Kortvasan

Ja detta med att för elfte gången åka Kortvasan var en ovanlig upplevelse 2014. Hösten 2013 får jag besked att SJ inte hade några vagnar. Inte så konstigt, det betyder ju Statens Järnvägar inte statens vagnar.

Jag lämnar i alla fall Karlshamn klockan 06.36 torsdag morgon vecka 8. Invandrad från Skåneland stiger Stefan på tåget i Sölvesborg. Han har inga skidor med sig stackaren. Han har nämligen trampat snett. Antagligen på någon vandring från kust till kust. Eventuella andra snedsteg han gjort i livet vet han bara själv om. Hela hösten har det varit mejl, telefonkontakt samt via Facebook om resan. De inblandade har varit Sven-Olle, Towe, Åsa och Jåkern. På slutet har även Yxra och Bibban varit med. Sven-Olle har hyrt en splitter ny minbuss för ändamålet. Som tur är  inte den beroende av andra spår än de som finns i asfalten efter vinters dubbdäcksslitage.

Som väl är löper resan på bra. Sven-Olle styr upp allt med säker hand. Egentligen skall man inte klaga, men varmt är det längst bak i bilen. Förmodligen är det Bibbans sticka som kommer åt värmeknappen. Hon guidar nämligen samtidigt som hon stickar strumpor. Towe blir också varm och tar av sej mer och mer kläder. Jag måste faktiskt säga stopp. Annars känns det som om jag måste hoppa ut genom den öppningsbara dörren i bussen. Det är inte lätt att vara blyg.

Uppladdningen för de flesta har varit dålig. Peter (Bibbans gubbe) däremot antyder vid lunchen i Askersund att ingen träning behövs inför ett så litet lopp som Kortvasan på 30 km. När jag sätter på nallen har Åsa sänt ett SMS.” Ann- Sophie och jag i sitter i Mjölby , försenade 3 tim”.  Ann-Sophie och hon sitter i Mjölby på en av SJ:s ordinarie vagnar. Ett oplanerat stopp i vanlig ordning. Det förväntas en försening för dem på uppskattningsvis tre timmar.

Evert förtäljer i bussen att hans och Sven-Olles kvinnliga bästisar antytt följande: ” Ni är för gamla att hålla på med dessa skidutflykter”. Två killar i sina bästa år. Båda är myndiga så vi får verkligen hoppas att vi alla möts nästa år igen.

Strax innan Falun görs en kringgående rörelse runt en Preem-mack … illa – macken var nerlagd så några behov går ej att uträtta. Resan går som en dans och snart är vi i Rättvik. Vår fantastiske pilot Sven-Olle får som på andra charterresor applåder när vi landar. Inne i stugan bjuds på chili con carne a la Bibban från Skåne. Sven-Olle förbarmar sig över Towe och mig och kör med Stefan som kartläsare oss till Åmåsängsgården i Mora. Ann-Sophie, Åsa, Towe och jag har pysselkväll i vår stuga med nummerlappar, klisterlappar kors och tvärs.

Transport in till busscentralen i Mora. Min polare Towe hittar inte sin nummerlapp och jag snackar oss förbi spärrarna. Inte alls ovanligt (När Lisa och jag var i Provence för några år sedan pratade jag mig genom tullen med övervikt i vårt bagage). Väl framme i Oxberg är det som vanligt; folkfest, bajamajor och nysnö!!!! Som skidåkare känner till, så är nysnö och runt nollan det värsta som finns.

Starten går och ingen vet väl vad som väntar. Jag skall ta det lugnt efter mina ryggbesvär tidigare under året. Evert och Sven-Olle blir intervjuade när loppet börjar. Sven-Olle, 76 bast, har åkt ALLA loppen sedan starten. Det tar bara några kilometer sedan börjar det. Inga spår utför, stånkande, människor som står och skrapar bort snö. Med andra ord ingen rolig tillställning. Under min” fästzon” samlas mer och mer snö. Jag närmar mig himlen med stormsteg. Så småningom hittar jag ett vallateam. De hjälper mig att ta bort så mycket som möjligt av tejpen och jag får nytt fäste.  Jag kastar nu alla mina principer och ansluter mig till de som samlar ihop sina skidor och stavar och joggar utför backarna för att slippa åka på glansisen. Snön vräker ner och väl framme i Oxberg blir det bulle, kaffe och blåbärssoppa. Många, väldigt många kastar in handduken där.

Jag gnor på. Vid ett tillfälle träffar jag Evert. Vi ordnar med lite fotografering. Enligt honom ligger Sven-Olle något längre bak i lämmeltåget på gång eller på skidor. Tiden går och går och går. Det blir mycket jogging utför och ibland uppför. Att bryta loppet finns inte på kartan för mig. Däremot är jag lite skraj för att bryta ryggen. Diskad vill jag inte bli. Det blir många härliga och ohärliga samtal på min ”resa” mellan Oxberg och Mora.  I Evertsberg är redan tiden ur led. Därför tar jag det lugnt. Det börjar skymma.

Tre kilometer från mål kommer en gubbe åkande i jeans. Inte vet jag vem han är? Han åker förbi och trillar på rumpan. Efter en stund kommer han och åker mot strömmen.

–        ”Du får inte gå med skidorna”, skriker han och alla undrar????

–        ”Du kan bli diskad!” ( I så fall är det många som skall diskas tänker jag).

–        ”Du” svarar jag och sätter upp ett finger.  ”Jag har diskbråck”.

Sent omsider masar jag mig in i målet i Mora. Vid duschningen kommer så småningom Evert. Sven – Olle vår oldboy dyker upp klockan 19.30. Dagen till ära har man hållit målet öppet för att han skall komma i mål…

Det blir gemensam mat i tältet. Något besök på mässan hinns inte med. Trötta och nöjda åker vi mot Rättvik. Kvällen avlutas med samkväm i storstugan. Nu är jag nästan lika snabb att byta skidor som eliten vid skifte av skidor. Jag tror jag avslutar som min arbetschef brukade säga  när jag jobbade på Skånska Cementgjuteriet i Skåne någon gång på nittonhundra talet:

” Man  vet inte hur dagen slutar förrän värdshuset  stänger”