Jag vrider och vänder mej i sängen. Soluppgången är beräknad till ca. 0717 lokal tid. Med mina sandiga skor i handen beger jag mig iklädd badbyxor, min mobilkamera, banan, och lite vatten ut på morgonens uppdrag.
Tjejen i receptionen säger ”hola” och ser nöjd ut när jag förklarar varför jag kommer iklädd löparsockor med skorna i handen. Klockan är nu ca. 0545.
Min morronjogg efter soluppgången tar nu sin början. Bort från vårt hotell på slingriga vägar smyger jag iväg. Det är mörkt ännu. Jag skrämmer upp en svart Mallorcakatt i mörkret. Vi blir båda lika rädda. Gatorna i byn Portals Nous är tomma från semesterfirare. Nu gäller det att leta reda på den perfekta sandstranden innan solen går upp.
Tiden rullar på. Jag är på väg neråt i en brant backe. Vågorna slår emot klipporna som givetvis saknar strand . Uppåt, uppåt, uppåt knatar jag på. Tiden går ju inte att stoppa. Det känns i löparbenen och lite i ryggen varje gång näsan pekar upp emot himmelen. Plötsligt dyker en genväg upp. Det är en skräpig stig genom skogen. Med tanke på vad min fru lärt mig om alla faror som finns så tar jag inte någon risk. Tänk om det finns skallerormar i gräset.
En gångtrappa ca. 1,5 meter med etthundrasjuttioåtta steg blir min genväg. Målade stålstaket på båda sidor samt stenväggar gör färden lite extra spännande. Det finns lyxvillor bakom . Även halvfärdiga byggen och skräptomter. Förmodligen ett resultat av den 25%-iga arbetslösheten på vissa ställen ute i Europa. Jag smyger sakta uppför. Morrontystnaden bryts av ett hundskall. Jag hoppar högt. En väldig schäfer står och glufsar innanför ett järnstaket. Han vägrar att hålla tyst. Förmodligen kan han inte svenska. Av någon anledning så går det lite snabbare uppåt trots att jag är trött.
Nu passerar jag en byggarbetsplats där dagens arbete just påbörjas. Tankarna för mig tillbaka till mitt tidigare liv som byggboss . Nu är det bara en halvtimme till solen skall gå upp. Det bär neråt igen. Paniken börjar närma sig. Ska jag hinna? Sakta jobbar apostlahästarna sig nerför den slingrande vägen lik en ål nerför. Jag är som en rullande snöboll. Det går fortare och fortare. På väg nerför ser jag vattnet, men ingen strand. Sista biten genar jag över en trappstegsliknande lekplats.
ÄNTLIGEN!
En vindstilla strand, en fiskare på väg hem och en sol likt en blodröd apelsin stiger upp i öst. Lyckan är fullkomlig. Det blir ett antal fina kort både på längden och tvären. Klockan är nu 0725. Dags att inta min banan, lite vatten och hämta andan. Jag börjar återtåget mot hotellet. Eftersom det är andra gången vi besöker Mallorca och samma hotell så känner jag mig lite hemma i trakten. jag springer uppåt och letar mig ner till stora vägen.
I dalen där bussarna går mellan Magaluf och Palma joggar jag hemåt. Buss nr. 104 dyker upp och då är jag på rätt spår. Tyvärr hinner jag inte att bada. Så småningom är jag tillbaka vid hotellet. Jag tar mig uppför trapporna till tredje våningen. Där har min fru just stigit upp. På resan mot solen var det många kontroller. Hemfärden gick som det heter i orienteringskretsar ” spik”. Efter att jag duschat intar vi en härlig frukost all-inclusive .
Ikväll får faktiskt månen både gå upp när och hur den vill. Jag tänker inte bry mig. Tiden står ju ändå aldrig still.