Lidingöloppet en av mina många aktiviteter för mitt välmående skulle gå av stapeln även 2013. Lisa och jag åkte med Stig och Eivor med ” snåljåpen” mot Stockholm. Snåljåpen är en liten Toyota som går på el och bensin. Jag gillar att köra bil inte minst i Stockholm där man ofta får göra lite spännande saker. För att hitta en parkering kan man få köra mot enkelriktat eller ställa sej utanför någonstans där det är förbud att stanna. Sådant passar mej perfekt. Vi checkade som vanligt in på vandrarhemmet Gärdet. På kvällen anslöt Eivor och Stigs son ” Henke” med norska sambon Hanne.
Lördagsmorgonen efter frukost med gröt åkte vi till Lidingö med två fordon. Lisa, Eivor och jag lite tidigare efter som Eivor och jag springer endast 15 km. De andra killarna springer 30 km. För Stig var det lite jubileum då han sprang sitt 25:e lopp……. Detta inger respekt. Lisa och Hanne stod för påhejandet.
Efter uppvärmning och ett snabbt besök ute i skogen strax innan start tillsamman med oblyga löpartjejer och killar var det dags för start. Vädret var underbart 7-14 grader och lite sol. Det gick bra förbi Ekholmsnäs längs Kyrkviken. Det var bar det att Stig hade sagt att det var ÅTTA km fram till Lidingövallen. Det var det ju för honom som springer 30 km. Nu kan jag inte skylla på honom. I min skall e slog det i alla fall slint. Det blev mera rörigt än vanligt. Efter FYRA km dök i alla fall Lisa upp och gav mej en värmande handflata. Man stärks oerhört av en supporter!
Så småningom började den mödosamma klättringen uppför. Även om inte den beryktade ”Aborrbacken” inte skall bestigas så är inte Lidingö precis plant. Det blev trängre och trängre i löparspåret. Om jag skall skryta lite så är min styrka att springa fort i utförsbackarna. Detta har jag lärt mej på ” Stigmännens” tisdagsträningar. Det tog väldigt lång tid innan vätskekontrollerna kom , tyckte jag. I hjärnkontoret hade jag dålig koll på hur långt jag sprungit eftersom jag inte visste riktigt var jag befann mej. Efter vatten och en ekologisk bananbit samt en liten kanelbulle malde jag på uppför Grönstabacken. Dit hade Lisa tagit sig för att heja på. Tyvärr var jag så inne i loppet och mina halvglasögon hängde under nummerlappen. Därför varken såg eller hörde jag något. Nu var det bara tre km kvar.
Jag är en egendomlig man på många vis. När jag tävlar tittar jag aldrig på min tid varken under eller direkt efter en tävling. Jag har ingen app. i mobilen för detta, ingen pulsklocka eller andra tekniska prylar. Jag tror att jag känner min gamla kropp. När jag sprang Göteborgsvarvet i år sprang jag 30 sekunder under min tid som jag hade bestämt. Kort-Vasan som jag åkt elva gånger gick också bra. Då blev min fru lite arg på mig. Detta eftersom jag inte kollade min tid förrän jag stod hemma på mitt kontor. När jag tittade på mina diplom så var det den bästa tiden någonsin.
De tre sista kilometerna var mentalt enormt långa. Kanske mest i hjärnkontoret. Jag drabbades tillfälligt av att inte kunna slå negativa tankar ur hågen. Ändå hade jag tidigare under loppet skämtat med en annan gubbe. Har man lite ålderskrämpor springer man ifrån dom. Jag gick sammanlagt tjugonio steg en gång och trettiofem en annan gång. Detta gör man bara inte när man löper. Det gör ju däremot en tjejvovve vid vissa tillfällen, men det är en helt annan sak. Jag testade nämligen om man kan komma lika långt framåt genom att gå långa steg. Något som retade mig var nämligen en tvåmeterslöpare som gick ganska mycket. Han kom ofta ifatt mig och ibland var han före. Tyvärr kan man ju inte förlänga sina apostlahästar i löparspåret. Tur är väl det. Jag är seg som tuggummi. Det var bara att mala på. Extravatten dök upp. Längst upp på en höjd stod en tjej och delade ut små ”negerbollar”. Så får man absolut inte säga idag. Det var den bästa chokladboll jag fått i mitt liv. Det samlades mer och mer människor på stigen i skogen. Två gånger tyckte jag att jag hörde speakern vid målet. Det var bara en hägring.
Äntligen började jag känna igen mig. Jag var på väg mot upploppet. Som en tiger på jakt jag fram för att imponera på alla som står på båda sidor in i målfållan. Den efterlängtade medaljen hängde snart runt halsen. Det blev vatten, lite kaffe samt tre små kanelbullar i målområdet. Min bästis Lisa stod och tog emot mig. Efter dusch och de vanliga rutinerna såg jag Dennis och Lisa. De stod och följde elitlöparna på en storbildsskärm. Dennis kanske blivande svärmor hade kört ner från Borlänge i samband med loppet. Hon bjöd på baguette, hembakad morotskaka och kaffe. En stor bukett blommor och en blå dalahäst fick jag också. Förmodligen för att jag ska fylla en massa år i höst. Jag lovade att vi skulle ses även nästa år på samma tid och samma plats. Nu vet jag inte om jag kan räkna med samma mottagande med dalahäst och blommor. Kanske det kan bli kaffe och morotskaka av dalkullan då?
Jag har bestämt mig. Nästa år ska jag inte springa om jag har ett brutet revben i ryggen. Jag skall ansöka om dispens att starta vid mål och springa mot startplatsen. Då knäcker jag de tre jobbigaste kilometerna redan i början. Sedan är det ju spännande att se hur folk reagerar när Jåkern springer mot strömmen.
