Du måste ladda ner en app

Min första, men kanske sista, novell skriver jag en festivalkväll. Inför kvällen är det tänkt att jag skall springa ett lopp sent på kvällen mitt i festivalyran. Tanken är att jag skall springa 5 km motion. Vår son är hemflugen från Stockholm. Vi skall springa motionsklassen. Han är tjugosex och jag något äldre. Tyvärr eller kanske som tur är har jag fått tillbaka min ischias.

Jag tar en av stadens bussar in emot stan. Den går bara fram till resecentrum i östra delen. Vid västra delen finns marknadsstånd och andra begivenheter i samband med festivalen.

Min fru och jag klarar av de delar som vi velat när hon och sonen anländer med bil till tävlingen. Det är gatumusik, krimskrams, trängsel, älgkebab och även öl och vin i mängder. Sonen som förbereder sig inför loppet dyker plötsligt upp. Var är ”bajamajorna” för det stora behovet?? Jag hänvisar honom en bit ner mot hamnen. Det visar sig senare att det finns en stor toalettvagn alldeles intill starten. Utvecklingen går framåt lika snabbt som den digitala tekniken. I alla branscher, även i behovsbranschen.

Det finns olika banor 5 och 10 km motion och elit. Snabbast är ett par killar från Kenya som jag givetvis efter målgång snackar med och lämnar mitt visitkort. Jag är mycket intresserad av andra kulturer. Sonen springer sitt ”motionslopp” på fem kilometer. Det vi inte vet är att han missat att sätta det elektroniska chippet på skon, vilket tydligt anges på baksidan av nummerlappen.

Inget chip på foten ingen tid. Det var bättre förr med en analog klocka och en människa som tidtagare. Efter loppet åker min fru och son hem. Inget vet vad sonen tänker. Han är en riktig tävlingsmänniska.

Själv är jag kvar i stan för att lyssna på ett sponsrat blues-rockband från sydstaterna i Amerika. Kvällen till ära intar jag 33 cl starköl direkt ur flaskan. Enligt svenska regler får man göra detta i ett inhägnat område. Detta bevakas av två vakter på post. Bluesen börjar en halvtimme för sent. Det är en fantastisk konsert. Dom spelar med känsla. Det märks att dom har musiken i blodet.

Snart skall min hemresa med buss börja. Nu börjar det på allvar…..Vid resecentrum där jag hoppat av tidigare på kvällen börjar festivalbesökare att samlas. Jag passerar en yngling hopkrupen i en av busskurerna. Han tar en tupplur. Tyvärr får han snart hosta till då hans mage töms på en stor del av sitt innehåll. Förmodligen akut festivalmaginfluensa. I min busskur finns det människor som skall till olika byar utanför staden på landet. Dock inte dit jag skall. En svensk kille med en mörk tjej och 3 mörka döttrar från tonåren ner till 6-årsåldern är där. Jag som ofta underhåller lämnar mitt kort till mellantjejen, så att dom kan googla på Jåkern. Den lilla tjejen och jag har ett givande samtal om hur vi skall sova när vi äntligen kommer hem. Jag berättar att jag gärna sover på ryggen. Min nyvunna kompis sover helst på sidan.

På en bänk bakom oss sitter en kille och en tjej i 40-årsåldern. Dom samspråkar och jag frågar om även dom skall med bussen. Det skall dom. Tjejen skall längst. Nu kommer det en annan kvinna och går förbi, sur som ättika. Det visar sig vara mannen på bänkens fru eller sambo. Hon går vidare i rask takt förbi till en bänk längre fram. Jag förstår att förhållandet inte är det bästa dem emellan denna festivalkväll. Varför får bli en olöst gåta. Killens fd. bänkkompis berättar att de skall samma till by som jag. Nu tar jag chansen att ta mej hemåt. Jag frågar om jag får dela taxi med dem. Det är mollstämning  i luften så jag får inte åka med.

Det är så att jag inte kan gå hem, på grund av min ischias. Man ska inte plantera träd och inte vara betongarbetare. Annars hade jag gått hem för längesedan. Tiden går, ingen buss i sikte.

Jag som sällan kan vara tyst när det är människor i närheten sätter mig på bänken vid sidan om tjejen i 40-årsåldern. Som vanligt börjar jag att bjuda på mig själv och berätta lite om mig. Då får man genast kontakt och får reda på lite om den andra. Det visar sig att hon jobbar på socialförvaltningen. Hennes arbete består i att hjälpa människor som behöver underhållsstöd. Jag brukar försöka ligga i framkant. Jag frågar om jag framöver kan räkna med någon favör, men det blir kalla handen. Kanske det rentav är bäst att klara sig på egen hand.

Nu kommer det tre tjejer och en kille till min busskur. Dom skall dit där jag bor. Nu är vi tre busskurer med ca tjugofem personer. Alla väntar på bussarna som aldrig kommer. Många googlar, men inte jag som underhåller så gott jag kan. Några tjejer hämtas av någons morsa. En annan yngre tjej ligger utsträckt på gatan i kort skinnjacka, kort kjol och allmänt tunnklädd. Sommarmorgonen börjar att bli lite kylig. Hennes polare hjälper henne hem. Dagens ungdomar är mycket bättre än vår generation på att ta hand om varandra enligt min uppfattning.

Framåt två-tiden googlas det fram att det går en buss 0228 i andra änden av stan. Beslut tas att skynda tvärs igenom stan. Efterfesten är igång överallt. Några spelar fiol och dragspel, andra vrålar på vingliga ben. Det hörs musik i många fönster. Det är varken kväll eller morgon utan någonstans mitt emellan. Jag knatar på med min ischias.

Ja det är det snart tid att åka ” fyllebussen” hemåt. Trängsel, fyllesnack, dåliga lukter och människor som gör sina behov ganska nära bussarna. En yngre tjej, helt nykter hittar inte sitt busskort i sin plånbok. Jag erbjuder mig att hon får åka på mitt jojokort. Tack så hemsk mycket säger hon innan vi sätter oss i bussen. Hennes kompis har redan hunnit in. Vi är nog båda ganska nöjda att resan börjar hemåt.

På bussen hem är det många som pratar mycket om ingenting. Tänk vad alkoholen kan få människor att kramas. Det är ju inte så att vi kramas så mycket i vanliga fall. Strax innan klockan 0300 smyger jag hem genom skogen. Jag fixar mig lite vatten och lite knäckebröd. Min sovplats denna morgon är en trappa ner i källarvåningen. Dit blir jag hänvisad om jag någon gång råkar snarka på natten eller varit ute och slarvat.

Inför nästa festival skall jag ladda ner en app. och kolla när och var bussen går hem.

När detta skrivs har följande hänt. Sonen har trots felplaceringen av chippet fått en tid och kommit in på FJÄRDE PLATS. Jag har fått en ny facebook-kompis. Det är segraren i 10 km elit från Kenya som fick mitt kort efter segern. Då återstår frågan. Var det bra eller dåligt att inte kunna springa festivalloppet detta år?