Jåkern på blå linjen
Jag ger mig ut i Göteborg på en liten sväng på tjugoentusenetthundranittiosju och en halv meter. Inte ensam, men stark? Vi är ca. 47000 som hedrar vårt grannland Norge med dagen den syttende maj. Vädret är varmt, ingen vind samt molnfri himmel.
Det tar hela dagen i anspråk att genomföra en halvmara.
”Resan” som allt heter idag börjar vid åttatiden med en stabil frukost på hotellet. Bilfärd och matarbuss in till stan. Staden kokar av människor. Nummerlapp och tidtagningschip har jag och mina två löparkompisar Stig och Eivor hämtat dagen innan. Vi skiljs åt när bussen stannat i stan.
Jag börjar med en tur i sporttältet. Därefter suger det i kaffetarmen. Kaffe med chokladbulle, tidigare det förbjudna namnet negerboll, är standard för mej. Jag träffar några löpare som jag känner inne i tältet. Klockan 1300 går elitstarten med ett enormt fyrverkeri. Efter ännu en vilopaus till musik av Mando Diao klär jag om och lämnar min väska. Jag joggar upp och stretchar samt gör några snabba ryck för att få igång kroppen.
Nu ringlar den långa ormen sakta igång. Starten går med sång och musik. Jag har bestämt mig för att vara linjeman. Jag är som Linus på linjen. Vid fem kilometer strax innan Göta Älvbron är jag ensam på linjen på en sträcka av minst etthundra meter. Ensam är stark tänker jag. Jag dricker vatten och häller en mugg över mig vid samtliga kontroller. På Götaälvbron saknas den blå linjen. Där håller jag ganska långt till höger. Efter 10 km så springer en tjej som jag känner ifatt mig. Bra jobbat Jåkern! Jag är lätt att känna igen då det på min ryggtavla står: Jakern.net på diagonalen. Två korpulenta damer går längs Hisingen. ”hur långt vi har sprungit??”, frågar de. ”Fem kilometer”, ropar jag till dem. BLT:s Roland Andersson springer om mig och hejar på. Ett av mina mantra i Göteborg är att peka finger åt Götaälvbron när jag besegrat den.
Flera musikstilar hörs under loppet. Det är allt från rockband till pingstkyrkan som underhåller. Det rullar på. Två tjejer varav en blind springer hand i hand. Strongt jobbat manar jag på och klappar den blinda tjejen på axeln. Tyvärr har jag tagit ett par muggar sportdryck så det bubblar lite i magen. Det är bara att börja dricka mera vatten. Bakom mej är det ganska glest på blå linjen. Min blå linje försvinner då och då på väg uppför avenyn. Förmodligen målas det inte på gatsten och där spårvagnen kör fram. Av erfarenhet vet jag att det finns en klocka längst upp på avenyn. Jag drar ner min Karlshamnskeps för att slippa se tiden. Jag är som jag är. Kepsen är bra att ha. Den skyddar min flint och det lilla som finns därunder. Jag roterar den runt huvudet från nackläge till skärmläge framåt. Nu börjar det bli lite segt. Mot målet är det en långsam stigning. Vid 18 kilometer ser jag den första medaljen på en löpare som gått i mål. Det sporrar mig. Under varvet hinner jag tänka mycket. Detta varv tillägnar jag en god vän och kusin som lämnat oss nyligen. Det är viktigt att tänka på andra saker på blå linjen. Hjärnan behöver arbeta för att det skall gå bra. Jag springer för min hälsas skull. Det är liksom en hälsoresa att förbereda sig ett antal månader och sedan en urladdning när jag springer in i mål. Tre kilometer kvar och det är för sent att vända om. På något vis får jag extra krafter mot slutet.
Nu ser jag de tillfälliga broarna inne i stadion. Jag vänder kepsskärmen bakåt. Det är tuffare att ha kepsen bak och fram när jag spurtar in i mål. En snygg ”nurse” sprayar vatten i ansiktet efter målgång. Äntligen hängs medaljen runt halsen. Detta är medaljens framsida. Det är en enorm tillfredställelse som knappt går att förklara.
Trettio sjukgymnastbesök, läkarkontakt och envis egen träning har gett resultat. Det tar lång tid innan jag hittar Gevaliakaffet och kexchokladen. Kaffe med socker och mjölk. Lyckan är fullkomlig. Jag tar det lugnt i duschen, äter lite gratiskex, banan och dricker. Det första jag gör är att sms:a hem att jag klarade det. Det tar tid innan jag får kontakt med mina polare. Vi avslutar kvällen vid 21-tiden med varsin god pizza inne i Kungsbacka. Ännu en gång har jag visat i alla fall för många andra. Vill du så kan du. Jag brukar säga. Ensam är inte stark men för min del är det så här. Ensam ALLTID ensam så är du stark! Det blir som du tänker….